Den gamla jackan

Scenario:En man och en fru ska gå ut på stan tillsammans. Där ska de möta upp vänner. De står i hallen och frun står och väljer bland ytterkläderna.

Hon säger till sin man: ”ska du ha den gamla jackan?”

Maken svarar: ”ja, vadå då?! Det är en jacka av god kvalitet och klassisk modell. Den köpte jag i London redan 1998 och den håller sig än!”

Vad som händer härefter blir olika beroende på makarnas sammansättning.

Scenario 1. Både hustru och make är neurotypiska:

Hustrun: ”jag tycker allt du kunde ta något piggare… Tänk på Bengt, inte går han i en mossig gammal jacka som trendade före millenieskiftet.”

I det här scenariot pratar makarna samma språk. Förvisso uppstår en del irritation. Maken ser sig nödgad att försvara sitt klädval, och frun irriterar sig på hans i hennes tycke ointresse för stil.

Men de förstår båda att de pratar om makens smak. I det neurotypiska språket pratar man genom det underförstådda, och neurotypiker värderar saker hierarkiskt, gammal blir ett kodord som båda parter underförstår som dåligt.

Nu kan en förhandling om dagens klädkod vidta.

Scenario 2. Maken är neurotypisk men hustrun är autist.

Hustrun: känner ett raseri stiga upp inom sig. Hon är stum av stress och av svårigheten att processa situationen.

Varför blev det så?

Jo när vi autister frågar efter något behöver vi ett svar. Och inte vilket svar som helst utan ett exakt svar på just det vi efterfrågar. Vi tenderar att tänka logiskt och stegvis. Nu var frun framme vid steget vilken jacka hon skulle välja.

Och det steget beror av ett svar bara maken kan ge. Ska han ha den gamla jackan? Om svaret är ja så är hustruns nästa steg att välja den röda jackan, men om svaret är nej är hustruns nästa steg att fråga om hon kan låna den gamla jackan.

Men nu får hon inte svar på sin fråga vilket gör henne rasande, för hon måste ha svaret annars kommer hon inte vidare varken i handling eller tanke. Hon följer en logisk kedja och kommer inte spontant på att hon bara kan fråga om hon får låna den gamla jackan, först måste hon ju enligt sitt logiska tänkande ta reda på om frågan är aktuell.

Hon skulle aldrig ha ställt en fråga om något hon själv skulle kunna ta reda på eller räkna ut. För detta behöver hon just makens svar.

När hon upplever att hon förvägras något så avgörande och akut nödvändigt känner hon sig både ställd, hotad och osynliggjord – hon blir arg. Men det stannar inte där!

Inte nog med att hon saknar ett nödvändigt svar, hon förväntas tydligen också processa hans för henne helt irrelevanta och random utsaga. Hon förväntas förstå och svara något på hans utvikning om att han köpt jackan i London, vilket år han köpte den, och hans allmänna åsikter om dess kvalite och stil.

Hon blir förstummad av stressen att försöka förstå vad han pratar om och vad hon förväntas säga om det. Och av att försöka förstå varför detta plötsligt är så viktigt att svaret på hennes fråga måste vänta.

Under tiden kan hon inget göra, de har någorlunda bråttom till en uppgjord mötestid, och hon vill få på sig de andra ytterkläderna. Men hon behöver följa sin rutin i ordningen hon tar på kläderna. Och nu är hon vid jackan och kommer inte vidare för hennes ja/nej-fråga är nonchalerad.

Med denna bild om jackan hoppas jag på ett enkelt sätt illustrera hur kommunikativa missförstånd så ofta uppstår i samtal mellan autister och neurotypiker. Det är sällan så att någondera parter menar något illa, men båda blir upprörda.

I detta fall känner sig neurotypikern ifrågasatt och kritiserad för sitt klädval, och autisten känner sig osynliggjord. En reaktion som ingen av dem avsåg att skapa.

Ett minoritetsspråk

Det uppstår många missförstånd i mötet mellan autister och neurotypiker. Helt onödiga missförstånd som beror på att vi talar två olika språk. Ingendera parten menar något illa, vi försöker lyssna och tolka. Varför tolkar vi då så fel?

Jo, för att vi utgår från att vi pratar samma språk. I själva verket är autistiska ett minoritetsspråk. Ett språk som bygger på samma ord och gramatik som neurotypiska, men det har en annan pragmatik.

När jag säger att det är ett minoritetsspråk så menar jag att det finns systematiska skillnader i språkanvändningen som går att ställa upp som en mall, en tolkningsmall när vi försöker översätta mellan språken. .

En språkjämförelse

Här följer några viktiga skillader mellan autistiska (blått) och neurotypiska (rött)

Logik Känsla

Autistiska är ett språk som tar sin utgångspunk i logik. Man kan ofta förstå avsikten genom att läsa av grammatiken. – I frågeform? Hen vill ha ett svar! och så vidare.

Autister utgår i allmänhet från VAD som sägs, både när vi lyssnar och talar. Vi tänker stegvis och följer en logik. Vi ser samtalet som en målinriktad process och försöker avläsa avsikten med uttakanden utifrån denna förväntning.

Neurotypiska är istället ett språk baserat på känslor. Neurotypikerns meningar är sällan menade bokstavligt, inte heller väntar sig neurotypikern att dina meningar är det.

Hen är bra på att hitta generella uttryck för att fånga in saker som stämningar och social dynamik. Att etablera, befästa eller ändra på social hierarki i gruppen som samtalar. Samtalet är här mer ett mål i sig,

Analys Socialitet

Dessa olikheter skapar förvirring. Autisten fokuserar på verbal analys av vad som sägs och att logiskt försöka ordna det.

En logik som är mycket tydlig för autistiskatalaren. Men även för en neurotyiker som förstår grunderna i autistiska kan det bli lite krångligt här, för vår logik är så annolunda jämfört den mer intuitiva, inkännande och värderande processen i neurotypiska.

På samma sätt är neurotypiskan mycket svårgenomtränglig för de flesta autister. Neurotypiker är superbra på att intuitivt (och alltså blixtsnabbt) känna av varandra.

Neurotypiker kan utan analys eller eftertanke ta in komplex och känslomässig information från kroppsspråk, gestik, mimik och inte minst ögonkontakt. Målet med kommunikationen är att på det här sättet ”förstå varandra”.

Neurotypiker kan hålla långa möten för att komma fram till ett gäng skrivna formuleringar som autisten tror är målet, och således är en överenskommelse att sen hålla sig till. Men för neurotypikerna var själva den sociala processen under mötet det övergripande målet.

Pudelns kärna Blomsterspråk

Eftersom grunden i autistiskan är målstyrd logisk analys tenderar vi att uttala oss väldigt klart och tydligt. Tycker vi.

För oss är det viktigt och socialt värdefullt att alla är så tydliga och raka som möjligt. På så sätt söker vi undvika missförstånd, vilka för oss ligger i oklarhet i avsikt och/eller logik.

Men i neurotypikers öron kan denna vilja att formulera sig rakt och enkelt ofta låta plump, oförskämd eller rakt av brutal. Varför?

Därför att neurotypiskan fungerar på rakt motsatt sätt! Eftersom målet här är social harmoni, så är det viktigt att känna sig för verbalt, inte trampa någon på tårna. Man är rädd att genom att man är för tydlig med sin position missar att pejla den andres.

Resultatet blir ett språk som i mycket hög grad bygger på att underförstå, och att tolka känsloord. Man kan inte säga rakt ut ”jag är trött, jag vill gå hem”, utan försöker fiska fram känslomässigt medhåll genom formuleringar som ”nä det är ju en dag imorgon också” eller ”någon mer som ska ta tunnelbanan innan den slutar gå?”

Det här blir en svårtolkad djungel för autistisktalande. Om man svarar ”nej tack!” när någon frågar om en kaka till så får man inte sin uttryckta vilja respekterad. Om man säger att man är trött reagerar folk som att man hade kritik mot den trevliga tillstäningen, Det blir väldigt svårt att förstå hur man ska få fram det man vill ha sagt när det hela tiden verkar omtolkas till något annat, ofta motsatsen.

Formulerande Generellt

Många autister kan uppfattas som lite robotlika när vi talar. Vi har en annorlunda språkmelodi som kan uppfattas som mässande, omständlig, långsam eller med väldigt lite känsloemfas.

Det få tänker på är VARFÖR autister pratar så. Men det har att göra med hur vi tänker, stegvis, logiskt och målstyrt. Det är nämligen väldigt vanligt att vi autister tänker SAMTIDIGT som vi verbalt formulerar oss.

Vi följer en stegvis inre tankeprocess, ibland inklusive logiska utvikningar som för oss är nödvändiga tankesteg på vägen till att formulera fram en förståelse. Vilket är vad samtal på autistiska går ut på.

Dessutom är det så för många av oss att om vi tappar den verbala tråden, exempelvis genom att någon avbryter oss, så kan vi inte automatiskt bara plocka upp den igen. Utan då måste vi starta om hela tankekedjan igen och språra oss framåt.

Man kan förstå att folk som talar utpräglad neurotypiska tappar fokus och slutar lyssna.

Neurotypisktalande pratar istället jämförelsevis snabbt, snärtigt och framförallt med mycket känslomässig emfas i tonläge, betoningar, gester och så vidare.

Neurotypiker tänker nämligen inte medan de talar. De känner in saker och slår sedan snabbt upp i ett mentalt kartotek av standardfraser, metaforer, illustrativa historier, känsloord och liknande.

Måhända blir det som uttrycks inte lika exakt och välformulerat som vad autistiskan eftersträvar, men i gengäld blir neurotypiskan känslomässigt medryckande, snabb, snärtig man hinner inte somna innan budskapet nått fram.

Autisten har definitivt inte somnat utan tvingas istället arbeta övertid med att processa olika tvetydigheter (för oss) medan neurotypikern redan hunnit säga fem nya saker. Eftersom neurotypikern inte på samma sätt är tyngd av en formuleringsprocess, kan hen istället ägna den energin åt att dramatisera med tonlägen, pauser, gestik, variationer i hastighet och så vidare. I neurotypiska debatter vinner därför inte den som har tänkt bäst utan den som har fångat andras uppmärksamhet effektivast.

Kroppsspråken

Både autistiska och neurotypiska har kroppsspråk. Så här hade man ju kunnat tro att vi kunde mötas. Men tyvärr är det inte så enkelt, då våra kroppsspråk ibland har helt olika betydelser.

Uttrymmet här tillåter inte mig att gå in på autistiskt kroppsspråk i någon större detalj. Jag nöjer mig med att konstatera att en av orsakerna till att vi autister ofta kan märka att en annann person också är autist är att de rent kroppsligt talar och signalerar till oss på ett sätt som inte alls avkräver oss den omtolkning som neurotypiskan gör.

Sen är det en annan sak att neurotypiker inte sällan hävdar att vi har en minimal gestik och mimik, och ett allt annat än livfullt sätt att visa känslolägen. Neurotypikern feltolkar ofta mimik och kanske exempelvis menar att en autist är arg, emedan jag som också är autist lätt kan se att hen är passionerat engagerad på ett positivt sätt.

Inte sällan är det så att denna minimala gestik har en grund i att vi lärt bort mycket av det yvigare autistiska kroppsspråket, som tenderar att feltolkas på ofta rent katastrofala sätt av neurotypisktalande. Men i vi har inte lärt in ett neurotypiskt kroppsspråk för det, och resultatet blir minimalism.

Ett viktigt och ofrånkomligt exempel är ögonkontakt. Jätteviktig i neurotypiskan där en intuitiv överföring av olika känslomässigheter sker via denna kanal. För autisten kan ögonkontakten bli för mycket.

När jag koncentrerar mig på att tänka samtidigt som jag formulerar mig, hålla den logiska tråden och sen lyssna på vad du säger, försöka processa vad du egentligen menar med olika undermeningar, språkliga klychor och känslomässigt laddade men vaga utsagor. Ja då är är min analysmaskin igång på mer än max, och jag kommer att gå hem och få en social baksmälla.

Men om jag skulle lyfta blicken och se dig i ögonen, och därmed ta emot detta enormt starka, känslomässiga, omedelbara, komplexa och för mig så svårtolkade som är din blick. Ja hur skulle jag då kunna hålla en enda tanke kvar i huvudet? Jag skulle tappa min sista kommunikativa förmåga.

Vad betyder en sänkt blick på neurotypiska? Skuld, skam, lömskhet, dolda avsikter, onda anslag eller ointresse.

Vad betyder en sänkt blick på autistiska? Att jag verkligen är fokuserad på att förstå dig och mån om vår kommunikation.

Fundera lite på detta, och hela vidden av fatala missförstånd det kan föra med sig.

Det är ofta så att autister upplever att vi gång på gång blir osynliggjorda när vi försöker få in en replik i ett samtal. Detta fast vi tycker att vi jättetydligt signalerar att vi vill få ordet. Vi försöker nämligen gång på gång att börja säga något, ja vi kanske rent av förstärker det med en gest, som att hålla upp en hand eller finger.

Men i den neurotypisktalande gruppen har man inte märkt denna ansats. För i neurotypiska visar man genom ögonkontakt att man vill få ordet, och står därför tydligt vänd med sitt ansikte mot gruppen.

Autisten däremot kanske snarare står med kroppen lite lätt bortvänd och ögonen på något annat än folks ansikten. Autisten tror att det som är en språklig omedvetenhet är aktiv bortstötning.

Fundera ett slag på hur mycket socialt annorlundaskap kan ha sin grund i okunskap om autistiskt språk och kultur.

Språktrösklar

Så många språkliga trösklar det finns som leder till missförstånd, utanförskap och onödigt sårade känslor. Det första steget mot att sänka dessa trösklar är att helt enkelt bli medveten om att de finns där. Förhoppningsvis har denna text kunnat hjälpa dig att ta ett steg framåt, in i en ny spännande språkvärld.