Det finns väldigt mycket hyper (eller som omväxling hypo) i NPF. Och dessa hypertillstånd är verkligen centrala när man vill börja förstå oss.

Så här bjuder jag på en liten hyp-ordlista för att tydliggöra hypen.

Hyperaktiv

Alla som lever med ADHD har en svårighet att reglera sitt fokus. På grund av vår kroppskemi så är vi för det mesta i praktiken i ett tillstånd av övertrötthet.

När vi börjar få svårt att fokusera blir vi hyperaktiva. Det hyperaktiva tillståndet skulle kunna beskrivas som en rastlöshet.

Ofta både fysisk och mental. Men hyperaktiviten anpassar sig också i viss mån efter kulturella förväntningar.

Därför är en huvudsakligen fysisk hyperaktivitet vanligare bland barn, pojkar och yngre män. Medan en huvudsakligen mental hyperaktivitet är vanligare bland flickor, kvinnor och vuxna allmänt. Så är det så klart inte för alla, det finns unga tjejer som är väldigt fysiskt hyperaktiva, och unga killar som är hyperaktiva mentalt.

Men det viktiga att förstå är att hyperaktiviteten uttrycker sig alltid på ett eller annat sätt. Vi väljer inte att ”kaosa”, det kaosar inom oss. Att vara hyperaktiv är en intensiv upplevelse, uppmärksamheten flackar från det ena till det andra, man kan inte stanna upp och vila med sin uppmärksamhet på just något.

Och ju mer hyper man blir ju starkare känner man ett sug efter att ”något måste hända”. Det är hela systemet som längtar efter dopamin, mätaren går in på rött, man måste få tanka!

Därav kopplingen mellan hyperaktivitet och impulsivitet, som i ”huvudsakligen hyperaktiv och impulsiv form”. Alla former av ADHD innebär att en person växlar mellan hypoaktivitet och hyperaktivitet, tyvärr sällan det fulltankade området mellan dessa. Men har man ett tydligt H i sin ADHD så har man en tendens att lättare hamna i hyper och alltså ha en större impulsivitet.

För hyperaktivitet vill handling, och leder till att man tänker fortare än vanligt, och i ännu fler spår på samma gång. Och den handling vi söker i hyperaktivt läge är sådant som ger ett påslag av dopamin, och alltså ger oss en möjlighet att komma i bättre kroppskemisk balans och återfå lite fokus.

Därför kallar jag ibland H:et för huggtänderna i min ADHD. För dopamin får man lätt genom saker som ger adrenalinpåslag, gärna något som är lite farligt, riskabelt eller har en oviss utgång. Således har en del av oss ADHDmänniskor en tendens att söka oss till och göra saker som folk med en annan typ av nervsystem aktivt undviker.

Fysisk hyperaktivitet kan ta sig uttryck som att man inte klarar att sitta still eller alls sitta ner, man får ett behov av att röra sig, klättra, sitta i olika för omvärlden kanske underliga formationer med kroppen. Att någon börjar bli hyper märks ofta först genom att man börjar vilja hålla på med fidgeting, hålla på och pula kanske vi skulle säga på svenska.

Man pillar loss etiketten från flaskan, tecknar på bänken, trampar runt med foten, biter ner pennan. Fidgetsaker är sköna i hyperfokus: en studsboll, tuggummi, en fidgetkub, en fidgetspinner, en uppsättning färgpennor+block, en gummisnodd eller något annat att rikta in sin överskottsenergi på.

En del tror att en fidgetsak skulle göra att exempelvis en okoncentrerad elev får ännu svårare att koncentrera sig, men så är inte fallet. Att hålla på med fidget när vi är hyperaktiva ökar faktiskt vår förmåga till fokus något.

Men det kanske inte alltid verkar så eftersom vi som hyperaktiva är på flera ställen på en gång i sinnet, så att ha en fidget lugnar heller inte nödvändigtvis. Är man hyperaktiv så betyder det att man har för mycket sociala krav, information och/eller sinnesintryck att bearbeta och det är dags att sänka trösklarna rent allmänt.

Mental hyperaktivitet är lika intensiv som fysisk hyperaktivitet, men liksom mer dold utåt, vilket kan leda till missförstånd socialt. Mental hyperaktivitet kan ta sig många uttryck.

För min del får jag ofta något jag brukar kalla min rimtourettes. Jag ber om ursäkt för detta lite klumpiga uttryck, jag vet att verklig touretts är något annat, en egen NPFdiagnos som bäst beskrivs och förklaras av de som lever med touretts.

Men vad jag menar är tvångsmässigheten i hyper, det går runt loopar i huvudet som jag varken kan stoppa eller styra. Mina loopar är olika rim och ramsor min hjärna kastar fram, inte sällan av ekivok natur. Min gissning är att det finns ett nära samband mellan könsrock och ADHD.

Dessutom börjar min hyperhjärna tvångsmässigt att vända på innebörden i alla budskap i miljön omkring mig (skyltar, vad folk säger, reklam osv). Och det rasslar loss en enorm mängd uppslag, idéer, sketcher hjärnan kommer på, ordvitsar.

Kreativitet och hyperaktivitet hör ihop. I det bästa av lägen kan man fånga in och använda grejer i hyper: man blir en genial diktare, kan dra inspirerade spontana tal, får geniala idéer, följer sin impuls och testar något nytt och vågat.

Problemet är ju bara det att man saknar fokus när man är hyperaktiv. Man glömmer det geniala rimmet två sekunder efter att man uttalat det, eller rent av samtidigt som man säger det. Man får plötsligt tusen bra idéer men ingen ork att varken komma ihåg eller gå vidare med en enda av dem.

Ofta är man inte ensam när man är hyperaktiv, och det sociala sammanhanget underblåser hyperaktiviteten. I hyper är man pratsam, skämtsam, tar ofta för mycket plats och känner det på sig utan att kunna hejda sig för det.

Man blir en riktig skämtare, man bjuder på sig själv och tar risker, återigen hyperdriften att få mer dopamin. Man kan anses som charmig, social och extrovert, men lika ofta som påfrestande och för mycket.

Ju mer hyperaktiv ju mer kan man inte stoppa sig från att avbryta, man märker inte när det blir för mycket eller den andre inte tycker det är roligt längre, man kan inte sluta skratta. Att bara vara i en grupp med ADHDpersoner slår automatiskt på mitt hyperläge och i hyper triggar man absolut varandra mer och mer.

Men alla hyperaktiva är inte extroverta, ADHD finns hos alla sorters personer. Så naturligtvis finns personer som varvar upp enormt inom sig i mental hyper, utan att yttra ett ord.

Och våra sociala normer spelar också en roll. En vuxen kvinna som alltid har ett extremt väldtädat hem kanske inte uppfattas som ADHDperson.

Hon kan inte sitta still, hon städar, ordnar i trädgården, målar trädgårdstomtar, möblerar om, går och kokar kaffe, leker med barnen. Men att sitta ned och vara i samtalet har hon inte fokus till. Hon går och diskar, hon går och kollar om inte Bengan kommer snart? Måste hon sitta har hon sin fidget, stickningen.

Ett annat sätt hyperaktivitet märks är genom en ökad mängd ”slarvfel”, man hoppar över ord och bokstäver för tanken är redan tre mil därifrån, och en ökad ouppmärksamhet. Den hyperaktiva lägger glasögonen i kylskåpet, tappar bort busskortet och vet inte varför hon gick in i rummet.

När man försöker meditera som hyperaktiv och hör ”låt dina tankar flyta bort på löv genom vattnet”.

Hypoaktiv

All ADHD är ett vågspel där man kastas mellan hyperaktivitet och hypoaktivitet.

Hyperaktivitet är ett ord de flesta förknippar med ADHD, även om de nästan inte känner till något annat om vårt funktionssätt. Hypoaktivitet har däremot de flesta inte hört talas om.

Jag kan ju bara spekulera om varför. Den hyperaktiva stör. Hon tar plats, provocerar, agerar, reagerar.

Hyper kan skapa lidande absolut. Men det kan även hypo. Skillnaden är väl att i hypo är det framförallt jag själv som lider, och jag gör det under former som inte stör andras frid.

Lättaste sättet att förstå vad hypo är kanske är att helt enkelt konstatera att det är hypers totala motpol. I hypo är du inte impulsiv, tvärtom.

Det är allt på en skala från mycket svårt till direkt omöjligt att komma till beslut. För hypohjärnan ser alla olika konsekvenser ett beslut potentiellt skulle kunna ha, men kan inte göra en avvägning.

Den fokuserar på problemen, på det negativa, och blir handlingsförlamad. I hypo går allt segt, långsamt.

Att bara komma upp ur sängen blir ett projekt. Hypo är också en sorts övertrötthet, saker som verkar för oöverskådliga kan lätt skjutsa in en i hypo snarare än hyper.

Man prokrastrinerar i hypo. Man vet att man måste göra en sak men det går inte att påbörja det, återigen saknas bränsle i tanken.

Man grottar ned sig med en distrakion som talar till någon av de två bärande principerna i ADHDsystemet: lustprincipen eller intresseprincipen. Det kan tillföra lite energi, men bara tanken på det som faktiskt borde göras ökar hyperförlamningen.

Har du en diagnos med huvudsakligen fokusproblem, det som förr brukade benämnas ADD, då har du mer/oftare hypo än hyper. Det gör att lekmannen inte alltid ser att personen faktiskt har ADHD.

Att vara långsam, obeslutsam, låg, sammanbiten, soffpotatis, det är inte den stereotypa bilden av ADHD. Men i verkligheten är det en del av funktionssättet även för oss med ett väldigt uttalat H.

Att kastas mellan polerna hyper och hypo är väldigt tröttande. För mig kunde det vara tre dagar hyper, två dagar hypo och så vidare. Att börja med ADHDmedicin bröt en ond cirkel, och idag förstår jag inte hur jag skulle ha orkat om jag inte till slut fått tillgång till CS (centralstimulerande ADHDmedicin).

Hyperfokus

Åh, nu kommer vi till hyperfokus! Ett tillstånd jag totalt älskar.

Men ja jag vet, det finns baksidor med hyperfokus. Och dessa baksidor är för vissa så besvärliga att de har mer problem än glädje av sin hyperfokus.

Hyperfokus är nämligen exakt vad det låter som, ett läge av total fokusering på det man håller på med. I hyperfokus glömmer man tid och rum. Man inte bara glömmer att äta, dricka, sova och gå på toan, man tycker sig inte ha tid med det där även om man skulle ha kommit ihåg det.

Jag skrev en bok en gång. Då var jag i hyperfokus.

Jag hade köpt ett storpack gorbys piroger, för jag insåg att jag måste äta. Så nån gång var femte timme kanske slet jag mig från skrivandet och sprang till micron.

Värma i två minuter, pling, och så sprang jag tillbaka till skärmen med pirogen på ett fat. För äta kunde jag göra medans jag skrev.

Avbrott hotar hyperfokus sköna fantastiska förtrollning, och grejen med hyperfokus är att man kan inte välja när man ska hamna i hyperfokus eller hur länge fokuset ska vara, så det gäller att smida när järnet är varmt. Och smider det gär man!

Jag älskar hyperfokus och tycker att det är en superkraft. Till skillnad från bristen på samlat fokus som kännetecknar hyperaktivitet, och den sega obeslutsamhet som kännetecknar hypoaktivitet, så har man i hyperfokus en förhöjd, nästan övernaturlig, skärpa.

I hyperfokus är man fullt närvarande i det man gör, man är koncentrerad utan att det verkar dra någon energi alls. Inspirerad skulle romantikern säga. Man får en idé kanske, precis som när man är hyperaktiv, men i detta läge kan man fånga den, följa den och utveckla den.

Och det allra häftigaste av allt i hyperfokus är hur oerhört lätt det man håller på med är. Det uppstår väldigt få motigheter i hyperfokus, och de som uppstår kan man ändå lätt se hur man ska ta sig igenom.

I hyperfokus kör man inte fast. Nej minsann, allt går lätt, man lyckas, man löser, man vinner och har gudomligt roligt under tiden.

Olika individer gör helt olika saker i hyperfokus. Här är några illustrerande exempel: skriver poesi, bygger om sin epa-traktor, skriver datakod, lär sig italienska på egen hand, bygger en miniatyrvärld, spelar dataspel, gör en porträttmålning i olja, ser alla avsitt i alla säsonger av en netfixserie, komponerar ett nytt matrecept, tippar på fotbollsmatcherna i en turnering.

Ja eller något helt helt annat. Men ni fattar.

Hyperfokus finns i såväl ADHD som autism, men jag skulle vilja hävda att det är än mer framträdande för oss autister. Det gör att det vi är bra på kan vi bli rent förbannat bra på, och det som intresserar oss vet vi det mesta om. För det har väckt vårt hyperfokus så vi har kunnat gå in i det.

Det sägs att neurotypiker också i viss mån kan träna upp något som i alla fall liknar hyperfokus. Och då kallar de detta för flow och skriver självhjälpsböcker om hur bra det är.

Men vi autister behöver inte använda några metoder för att pressa fram hyperfokus, vi bara hamnar i det spontant, vare sig vi vill det eller inte. Problemet är ju då, förutom att glömma att äta och sånt, att vi inte heller kan välja vad vi ska hyperfokusera på.

Jag kan mycket väl veta om att det på alla sätt är prioriterat just nu att reda ut deklarationen, planera familjens tider under hösten så allas scheman synkar eller plugga inför tentan. Dessutom skulle ju hyperfokus vara lägligt för en sådan uppgift.

Men NPFhjärnan har tagit beslutet att jag ska hyperfokusera på att lära in allt om kaninavel. Väldigt frustrerande.

Och här finns en koppling till hypofokus. När det är segt och uppförsbacke med dopaminet, när något känns för överväldigande, då kan jag tjuvkoppla min motor till något som triggar lustprincipen eller intresseprincipen. Vilket i sin tur är saker som kan slå på hyperfokus.

I autism råder inte samma kroppskemiska akutläge, men sensorisk eller annan överstimulans som fått mitt processande att börja bryta ihop, kan på ett motsvarande sätt hanteras av hjärnan genom att switcha till hyperfokus. När jag i hyperfokus kan zooma in på en enda sak, som för mig är intressant, lustfylld och därmed lätt, och släppa alla andra intryck och krav – då får den autistiska hjärna kliva ned i ett vilsamt uppfriskande reningsbadbad.

FokusPokus.

Hyperfixering

Ett begerpp som man ibland hör i dessa sammanhang, och som kan snurra till det lite, är hyperfixering.

Vadå, vad är en hyperfixering? Borde inte det vara samma som hyperfokus?

Nej, inte riktigt. Men egentligen är det inte så krångligt.

Fixeringen är vad man hyperfokuserar på, om man har en tendes att hyperfokusera in sig på vissa specifika saker. Eller egentligen skulle man kunna använda ordet specialintresse här.

En hyperfixering är ett återkommande intresse som gång efter annan försätter en i hyperfokus. Den hyperfixerade kan tjöta hål i huvudet på sin omgivning utan att kunna släppa ämnet hon är fixerad vid. Men utan att för den skull befinna sig i hyperfokus.

Jag kanske tänker att jag ska lyssna på det min medmänniska säger, jag försöker fokusera och vara en närvarande lyssnare. Men min hjärna studsar hela tiden tillbaka mig till de senaste modellerna av min favoritbil. Om nu det skulle råka vara min hyperfixering.

Det är också så att min hyperfixerade hjärna gärna hittar paralleller till min fixerring när någon annan pratar om något annat. Jag försöker lyssna intresserat men zoonar ändå ut lite.

Tills jag plötsligt hör honom säga en fras som får mig att komma ihåg en oneliner i mitt favoritspel. Eller säga något jag mytologiskt kan översätta till kosmologin i min fandom. Eller knystar om att han gillar samma musiker som jag, så jag inser att vi ska gifta oss samt får tillfälle att bjuda på min detaljerade kunskap om discografin.

Ja ni fattar. Som hyperfixerad är man rent olidlig för sin omgivning, och man vet om det.

Men kan man bara lägga av? Nej.

Kan man släppa det där? Icke sa Nicke.

Man är ju helt fixerad. Hyperfixerad.

När hundar är en hyperfixering finns ingen plats för får!