Välkommen till Zalkathustra!
LEVD ERFARENHET
Jag var det barnet. Odiagnostiserad i 40 år, bara sedd som väldigt annorlunda.
Jag kunde smaka på dofter. Jag hade en medfödd känsla för symmetri.
Jag har klara minnen från det jag var två år. Som treårig hade jag en vuxens ordföråd.
När jag blev arg dunkade jag mitt huvud i väggen det hårdaste jag kunde. Mamma fick släpa mig hem ibland, för när min ork var slut var den verkligen totalt slut.
Det sågs som stark vilja tror jag, för kunskapen om autistiska sammanbrott och sensorisk trötthet fanns ju inte.
Mamma sa på bvc att hon trodde att jag har någon form av autism och fick till svar ”jag avskyr kvinnor som hatar sina barn!” Hon blev tystad.
Jag är född tidigt 70tal. En psykolog träffade mig som femåring och konstaterade att ”hon är desorienterad i tillvaron”.
I skolan var jag väldigt udda. Jag var oftast sedd som en sorts maskot, men aldrig räknad med. Bara ett år blev jag direkt mobbad, en mycket vanlig erfarenhet bland uppväxande autister.
Jag gick i skolans samtliga kliniker, som det hette då. Jag kunde inte då, och kan fortfarande inte, följa ens den enklaste karta.
Men jag blev bäst i distriktet i ordförståelse, oavsett vilket distrikt vi för tillfället flyttat till. Jag skolkade säkert åttio procent av min högstadietid, hemmasittande idag var skolk på 80talet.
Trots det landade jag ett hyfsat slutbetyg, för jag behövde inte skolan för att lära mig eller intressera mig för saker. En spretig begåvningsprofil, vanligt bland autister.
Jag var 40 år när jag till slut fick mina NPFdiagnoser. Aspergers syndrom, numera autism, och ADHD av kombinerad typ.
I den processen beställde jag hem journalerna från habiliteringen jag gick på som 10åring. Där stod det i svart på vitt att jag hade ett motoriskt och perceptivt handikapp.
Sen fick jag sluta på habiliteringen till förmån för de mer tydligt funktionsnedsatta, de där man uppenbarligen brydde sig nog för att sätta diagnosen på papper. Ytterligare några anteckningar följde i journalen, alla om olika tillfällen då min skola ringt dem om att jag slagits.
Sen tystnad. Inga övriga åtgärder. Jag läste det och sen grät jag i tre veckor, begrät det osynliga barn jag varit.
Sen dess har jag lärt mig väldigt mycket om mig själv, och även insett att jag har PDA, patological demand avoidance, eller starka drag därav.
Dessutom är jag nu den mamman. Mamman till en numera tonåring med NPF.
Mitt barn är också autist och ADHDperson. Dessutom är hon högt och generellt särbegåvad.
Vilket innebär att hon är twice exceptional, 2e. Alltså att man är särbegåvad i kombination med en eller flera funktionsnedsättningar, ”två (flera) gånger undantaget”.
En facinerande profil, genom henne och hennes vänner har jag också fått erfarenhet av dessa 2e barn. Så fantastistiska personer, extra allt, men just därför besvärliga.
Som vi besvärliga NPFmammor som insisterar på att de ska ha det fungerande, i ett system som är byggt efter allt de inte är och osynliggör allt de är – för att vara krass. Och krass kan jag vara, jag är ju ändå aspietant.
NU HAR JAG GRÅTIT KLART
Efter att jag begråtit det där odiagnostiserade osynliga barnet jag en gång var så började min existentiella resa. Jag tillhör autismens osynliga generation, vi som växte upp utan en karta till vår egen terräng, utan diagnos(er).
Nu kunde jag sätta ord på ordlös erfarenhet, upptäcka att det fanns andra som jag, neurodivergenta, att spegla sig i. Jag kunde också göra mycket för att äntligen fungera bättre efter mina förutsättningar: prova in ADHDmedicin, träna arbetsminnet, träna mindfullness, gå i känsloregleringsterapi, få ett boendestöd, prata med en arbetsterapeut om stressreglering och rutiner i vardagen.
Men vad jag framförallt kunde göra var att prata om mig själv, mina erfarenheter, mitt sätt att fungera. Och om mina sammanbrott, mina svårigheter att reglera känslor, energi och fokus. Om mina sinnen som ibland är så annorlunda från normen, det neurotypiska.
För jag, som många autistiska barn, växte upp med känslan av att vara en utomjording, en bortbyting eller ett väsen. Det fanns så mycket som var så annorlunda med mig att jag tidigt insåg att jag kan inte ens nämna det.
Inte av skam eller så, bara erfarenheten av att de liksom inte hörde vad jag sa när jag sa det, eller avfärdade det rakt av. Så är inte människor insåg jag. Jag, varelsen, fick sätta på mig masken och livea människa för att överleva.
Vid 40års ålder, med två NPFdiagnoser på papper, kunde jag stiga ned på jorden som en människa bland andra. Jag har bara ett annat funktionssätt, fullt möjligt att tala om.
OM DETTA TALAR ZALKATHUSTRA
Och nu, när jag har tagit bladet från munnen, nu har jag ett och annat jag kan beskriva, förklara och tydliggöra.
För jag inser att i vår kultur är vi fortfarande nybörjare på NPF de flesta av oss. Och det är inget fult eller skamligt, tvärtom, när vi inser det så har vi börjat trampa upp en stig!
Vi autister har en del gemensamt som gör att det går att på ett samlat sätt belysa varför vi upplever, tänker, känner och agerar så annorlunda än förväntat många gånger. Men med det sagt så är vi också väldigt olika varandra, och när jag pratar om NPF är det viktiigt för mig att trycka på detta.
Ofta är autism en strak specialisering mot något, det må vara det matematiska, visuella, att läsa av djur eller något annat. Min specialisering är verbal, och jag vill hjälpa andra att fördjupa sin förståelse av NPF med hjälp av mina ord. För jag pratar utifrån levd erfarenhet när jag föreläser, håller i seminarier, samtalscirklar eller gör en konsultation.
Det är förstås jätteviktigt att påpeka. Jag är ingen expert eller kliniker, så jag varken kan eller ska diagnosticera eller behandla någon.
Det jag erbjuder är istället förståelse. För man kan kunna extremt mycket om ett område utan att förstå det.
Förståelse kräver bryggan av att någon kan förklara innfrån, hur det känns, varför man reagerar/agerar som man gör. Så det blir begripligt för någon som faktiskt inte intuitivt kan förstå för att de har ett annat nervsystem. Och detta erbjuder jag dig/er så gärna, att komma och fylla i just era luckor.
Dessutom pratar jag gärna även om 2e/twice exceptional, trots att jag då inte pratar utifrån egen direkt erfarenhet utan utifrån insikter som 2e-förälder. Twice exceptional är fortfarande ett så okänt territorium för de flesta, och så få talar om det, att jag tycker att det är viktigt att ta med bland de ämnen jag erbjuder.
VEM?
Jag har hållit på med detta några år nu, även om det är först nu jag faktiskt sätter upp en hemsida. Så om ni undrar vilka jag vänder mig till så är det kanske lite hjälpsamt med en lista?
Jag har hållit föredrag/seminarier/konsultation för bland annat: ansvariga för barnverksamheten på muséum, socialtjänst, bibliotekarier, folkhögskolor, personal på BUP, äldreboende, gymnasieskolor och allmänheten via folkbibliotek och funktionsrättsfestival.
Så som synes så kan jag utfoma kompetensutveckling för olika målgrupper, fördjupning om NPF behövs överallt. Och när du/ni kontaktar mig så kan vi skräddarsy ett ämne och en form som passar just era specifika frågeställningar och verksamhet.
INNEHÅLL
Jag blir ofta ombedd att komma med en lista över ”mina föredrag”.
Det är ju inte så att jag har ett antal standardföredrag att välja mellan. Utan jag vill utforma detta tillsammans med uppdragsgivaren.
Men jag har förstått att det ändå är väldigt hjälpsamt med mer konkreta exempel, så här är en lista med olika saker jag ofta och/eller gärna pratar om:
ADHD
Autism
2e -extra allt
Autistiska vs neurotypiska, om kommunikativa skillnader
Sociala och kommunikativa skillnader, vad menas?
Maskering/låtsas vara normal
Annorlunda sinnen
Patological demand avoidance
Hyperfokus, hypofokus, hyperaktivitet
Bemötande
Autistiska sammanbrott (shutdovn, meltdown, mutism, kravpanik)
Anpassningar
Kylskåpsmorsa – om NPFfamiljen
Kön, identitet och sexualitet med NPF
Det exekutiva
Neurodivergens, neurodiversitet och andra begrepp, allt du alltid undrat vad det betyder men inte vågat fråga om
GRATIS ÄR GOTT!
Fördjupad insikt kring NPF är livsviktigt. Inte minst för den uppväxande generationen.
Förstålse kring NPF är förebyggande. Det förebygger suicid, psykisk ohälsa, arbetslöshet, att människor hamnar i kriminalitet, i våldsamma privatrelationer, i sektlika sammanhang eller utnyttjas på andra sätt.
Dessutom gör en sådan förståelse alla sociala sammanhang bättre här och nu, och ger oss möjlighet att växa som människor oavsett neurologi. Har en institution, ett företag eller annan organisation pengar över för kompetensutveckling så är det alltid vettigt att investera dem i fördjupning om NPF.
För NPF finns överallt och okunskap skapar helt onödiga problem. Betalar man mig för detta uppdrag så får man en både livserfaren, snäll, rolig och pedagogisk vägvisare in på ett för många outforskat territorium. Dessutom hjälper man en ensamstående autistisk mor med ADHD att försörja sig och sitt 2e barn, win win.
Men ska alla utan stålars eller utan organisation i ryggen undanhållas kunskap? Så klart inte!
Min förhoppning med att ha den här hemsidan på WordPress är att jag ska börja lägga upp lite olika bloginlägg här, på olika teman som jag också tar upp i mer koncentrerad/fördjupad form på seminarier/föreläsningar. Jag blir jätteglad om ni vill prata med mig i dessa trådar, ställa frågor, bidra med egna erfarenheter o.s.v.
KONTAKT
Kontakta mig på spektrumifokus@zalkathustra.com